En överlevare

Den värja m/1685 som jag här skriver om har hittat till min samling helt nyligen och jag skall här redogöra lite kring denna spännande sak.

Som brukligt med de flesta gamla militära vapen är och förblir de anonyma bland de många tusenden tillverkade exemplar som fanns/funnits. Specifika märkningar blir ofta de enda spår som gör att man kan fastställa om vapnet har tillhört ett visst regemente eller soldat.

Denna värja befinner sig i ett skick som verkligen kan kallas orört – ingen har varit framme med stålborste eller ungssvärta. Visst kunde man önska sig ett bättre skick men värjan är ändå inte att betrakta som en relik eller upprostat vrak.

Klingan mäter 89,5 cm, väl inom toleransen där mått ner till 86 cm räknas som fullängd enligt Olof P Berg. Av kavellindningen återstår bara fragment av kransarna och det är tydligt att värjan brukats en längre period utan lindning då slitage uppkommit på träkaveln.

Även tumbygeln finns kvar och den är relativt klen i godset. Parerplåtens spets är något längre än vad man brukar se.

Klingan har på varje sida tre stycken inslagna stämplar som inte är de vanliga Wira-stämplarna utan närmast något som kan likas vid en romersk 3:a fast med de yttre strecken i form av ett starkt tillplattat E. P-stämpel finns och sitter inte vid klingbasen utan i mellan 1:a och 2:a stämpeln.

Enligt Heribert Seitz utmärkta bok ”Svärdet och värjan som armévapen” skriver han att tillverkningen skedde vie Wira, Kvarnbacka, Wedevåg samt ett mindre parti klingor från Solingen.

Proveniensen för värjan gör gällande att den kom tillbaka till Sverige någon gång på 1960-talet och medfördes hem utav en virkeshandlare som köpte timmer från Estland och Finland. Mannen berättade för sin son att han kommit över värjan i Estland. Han köpte den av en skogsbonde som förvarade den i ett uthus.

Tanken svindlar – då måste denna värja brukats och burits av en av de tusentals soldater som var med på Karl XII fälttåg i Ryssland till skillnad från merparten av dess ”bröder” som tillbringade ett helt århundrade i förråd innan flottan fick ta över kortade varianter benämnda ”huggvärja m/1832”

Jag citerar Olof P Berg ”ett ytterst litet fåtal av värjorna m/1685 som brukades vid Narva eller Poltava torde ha bevarats in till våra dagar”

Man kan bara spekulera i vilket öde den fotsoldat som en gång bar värjan gick till mötes i fiendeland och vem tog hand om den. Den kan ha legat i jorden men inte någon längre tid då den är strukturellt helt intakt. Möjligen har den erövrats och brukats av ryssarna och det är en stor glädje att den hittat hem igen.

De avvikelser som kan iakttas gällande klingstämplar, tumbygel och p-stämpelns placering gör sammanvägt att man med fog kan anta att värjan har ingått i en sändning vapen som bör vara från tidigt 1700-tal och där dessa vapen har burits av de karoliner som drog på fälttåg österut då jämförelsematerial med samma avvikelser helt uteblir på tex. Digitalt museum och foton från auktionskataloger sträckande sig uppemot 25 år tillbaka.

Det är en mycket speciell känsla att hantera detta vapen och ett uttryck som att ”höra historiens vingslag” har för mig fått en ny innebörd och jag önskar att den hade kunnat berätta om allt den varit med om.

Det hade troligen inte varit någon munter historia men säkerligen både spännande och tragisk.

Kommentarer